De tre riddarna...

Det förra blogginlägget visade sig ha stor inverkan på tre tappra och modiga riddare som inte hade en aning om vilken möda de skulle möta. Å mina och Latvijas vägnar: Ett stort tack till Kent, Per-Martin och Pelle!!! ...och tack också till pappa som - trots sin tidsbrist - kunde ställa upp med skjuts och materiel...

Nedan kommer Kents redogörelse för dagen som innebär att Latvija förhoppningsvis överlever ännu en vinter.

Hälsningar Emelie

Lör 29 nov 2008


Latvija kapell

I lördags ryckte en trio glada entusiaster ut för att se till att Latvija får ett kapell att krypa in under även denna vinter. Greger mötte upp, men när vi kom till marinan visade det sig att av förra årets gamla ställning fanns det inte mycket kvar. Den hade fått fötter… Greger och jag fick åka och hämta en lastbil för att inhandla nytt material. Det tog oss ett par timmar. Under tiden hjälpte Per-Martin och Pelle till med att julpynta klubbhuset. Händigt – fyndigt – trevligt! När nytt virke och så äntligen var på plats fick vi några snabba instruktioner av Greger innan han var tvungen att fara vidare. Hjärntrusten slog nu sina kloka huvuden ihop och improviserade sig fram. Ändå tog det oss hela dagen att få upp en bra ställning och till slut få över presenningen, som ville blåsa bort flera gånger för oss. Med inre ljus och Per-Martins senaste innovation på lampfronten så klarade vi även av mörkrets inflytande, och vid klockan halvsju stod kapellet klart och färdigt. Det var vi också då, både hungriga, trötta och lite frusna, men vi tyckte att Latvija verkade väldigt nöjd.

Tack till alla som har varit med och seglat under sommaren. Hoppas vi ses till en ny säsong…
Kent

Törnrosa

Det ser mörkt ut för Latvija. Och kallt.

I början av oktober togs hon upp på land, vilket hon inte gillar för det första. När de ställt upp henne på land föll pappa från henne och bröt vänster hand. Han fick åka till sjukhuset och gipsa den och sedan dess har inte presenningen kommit på.

Och idag snöar det.

Talat med stressad pappa i telefon. Det är så mycket på jobbet. Han hinner inte med presenningar på minst ett par veckor.

Det är dåligt. Stackars Latvija.

Vi får vara glada för den här sommaren. Sedan får vi hoppas att skadorna inte blir oöverstigliga, även om förutsättningarna just nu verkar dåliga.

Vill någon vara hennes riddare i skinande rustning, en hjälte som vill lägga ett värmande täcke på henne, så går det bra att kontakta mig. Jag är ju tyvärr alldeles för många mil borta för att vara hennes beskyddarinna i det här fallet. Men hos mina föräldrar finns en presenning som väntar om någon vill (man bör dock vara mer än en person).

Bilderna nedan är tagna i oktober.

Hälsningar Emelie

Sista turen för säsongen

På lördagen den 20 september tog vi ut Latvija på säsongens sista seglats. Emelie hade med sig två nya seglarvänner, Björn (Stockholm) och Teresa (Göteborg), som Pelle och jag inte träffat förut. De hade aldrig seglat tidigare, men var mycket positiva och trevliga och flöt in bra. Det var mycket vatten som hade legat länge i båten så durken hade fått en ny grön nyans, men vi föredrog ändå den gamla hederliga ljusblå bättre.

Solen sken och värmde gott när vi efter sedvanliga bestyr äntligen styrde ut. Vinden var måttlig men friskade i efter ett tag. Vi gick sakta men säkert väster ut bort mot Nockebybron. Var och en fick presentera sig under resans lopp och Teresa fick även praktisera en del vid rodret. Snart var alla hungriga och vi lade med god aptit in på de nyinköpta salladerna. Pelle föreslog att vi skulle följa upp direkt med fikat. Ingen ställde sig avvisande så festen fortsatte.
Vi mötte en segelbåt med en tiger ombord och med ett litet hus på släp. Helt sagolikt!

Vi beslöt att vända hemåt före bron så att vi kunde besöka Lindholmen och Teresa kunde få ett dopp innan vi gick in i hamn. Strax innan Lindholmen tog vi ner seglen och gick in för motor. På bryggan togs vi emot av Lars som berättade att han var gammal seglare. Han hade mycket synpunkter på vårat sjömannaskap och erbjöd sig att lära ut ett och annat framöver. Teresa kastade sig i och tog en kort simtur. Strongt!

Väl i hamn förberedde vi avmastning. Greger kom och hjälpte oss och vi tömde Latvija på allt väsentligt. Nu är hon klar för upptagning i början på oktober.

Vi tackade Herren för ytterliggare en underbar dag i hans namn. Tack också Greger för skjuts hem till Sumpan!

Kent

Åtgärdslista

Jag tänkte att jag publicerar den här listan jag just fick på mejlen... Hör av er om ni kommer på något mer som behöver fixas till, eller kommer på idéer på lösningar... /Emelie

Åtgärda:
Kolla upp & åtgärda ”vatten i båten” där det behövs. Vad hände med vattnet i durken?
Däcksluckan – idé till provisorium innan ny tillverkats
Lantärnor – ev ”mobila”
Byta ut schackel på sina ställen till mer lätthanterliga
Hytt(dörr)luckorna – reparera el. ev. tillverka nya.
Tvätta segel
Se över och byta ut alltför dåliga vajrar

Införskaffa:
Tvättsvampar
Öskar
Sjökort
Badstege – finns för drygt 200 kr på Biltema

Övrigt:
Ta reda på Båtdjupet
Utveckla bloggen – fler som skriver, bildlänk osv.

Kent

Tisdag 19 aug 2008”Nattsegling” (Att segla, eller att inte segla? det är frågan)

Så blev det ännu en kvällstur med Latvija. Gud hade svarat på bön om sittdynor. Det låg 8 stycken jättefina i klubbhuset som det stod ”bortskänkes” på när vi kom.

I båten var det mer vatten än någonsin, både i sittbrunnen, där allting låg och flöt, men även i hytten. Det var bara att sätta igång och ösa medan vi inväntade Per-Martin.

Molnen hade hopat sig alltmer och det duggade när vi gick ut. Utan sjökort och med tungan rätt i mun styrde vi ut mellan Rot- och Lindholmen. Vi fortsatte längs Äppelviken där Emelie berättade hur Latvijas däckslucka blev smashad en gång i tiden. Färden gick in i Essingefjärden och vidare in under Tranebergsbron.

Vi hade sällskap av ballongfarare som gled in över staden. Under tiden som besättningen tuggade i sig donuts diskuterades livligt huruvida vi skulle hissa segel eller inte.

Eftersom vi inte har någon officiell plats att torka seglen på, kan de mögla om det regnat på dem. Emelie frågade vad poängen var med att ha en segelbåt, men ingenstans att torka seglen? Vind och regn hör oftast ihop.

Under tiden närmade vi oss en liten regatta av jollar som tränade på Ulvsundasjön. På håll såg de ut som små båtbebisar, ”optimistjollrar”. Upplevelsen vissa av oss hade, var att vi hade en ”pessimistjolle” som bara gick för motor.

Vi enades då om att segla med förseglet i alla fall, men innan vi lyckats få upp det ordentligt så låg vi och guppade som ett rundningsmärke mitt bland alla jollarna. Pinsamt men deltagarna höll god min. En av småjolleseglarna som flöt förbi tyckte det skulle gå snabbare för oss om vi fällde upp det andra seglet också.

En liten skur fick Ulrika att finna på en fiffig lösning med ett paraply som däckslucka. Det förankrades med en paddel inne i hytten. ”Nöden är uppfinningarnas moder” heter det ju.

Det skulle också ringas och vinkas till olika bekanta som bodde utefter stränderna. Våra vänner Helena och Pecka kände igen oss från sin lägenhet på det att vi (förutom ”däcksluckan”) käckt fällt upp ytterligare ett medhavt paraply.

När det blev dags för hemfärd saknades vind, så motorn fick hjälpa till. Vi bestämde oss för att stanna till och ta ner seglet, men då la motorn av.
- Slut på bensin REDAN?!

Den var ju full när vi for och vi hade varken kört mycket eller långt? Per-Martin fyllde på med den sista skvätten från bensindunken och vi tuffade under spänning sakta men säkert hemåt.

Nu hade det hunnit bli riktigt mörkt, men som av en händelse hade Kent tidigare hittat en batterilampa i båten som gick att hänga upp. Den fäste vi i masten och med Herrens hjälp kom vi säkert hem.

Vi avslutade kvällen med fika i klubbhuset med tacksägelse till Gud för en härlig kväll och för att vi var i hamn. Även om det inte blev någon man över bord, så blev det ”kvinna under bord” när hon försökte värma fötterna på gasten mitt emot.

Seglet hade blivit fuktigt och därför tog Emelie hem det och torkade det i sitt rum, som tur nog var tillräckligt stort för denna ovanliga inredningsdetalj.

Humöret har varit på topp och Emelie, Per-Martin, Ulrika, Sara o Kent tackar för en underbar gemenskap i Herren Jesu Kristi namn!

Ett stort tack också till fotograferna för alla pangbilderna!

Text av Kent och Emelie