Tisdag 19 aug 2008”Nattsegling” (Att segla, eller att inte segla? det är frågan)

Så blev det ännu en kvällstur med Latvija. Gud hade svarat på bön om sittdynor. Det låg 8 stycken jättefina i klubbhuset som det stod ”bortskänkes” på när vi kom.

I båten var det mer vatten än någonsin, både i sittbrunnen, där allting låg och flöt, men även i hytten. Det var bara att sätta igång och ösa medan vi inväntade Per-Martin.

Molnen hade hopat sig alltmer och det duggade när vi gick ut. Utan sjökort och med tungan rätt i mun styrde vi ut mellan Rot- och Lindholmen. Vi fortsatte längs Äppelviken där Emelie berättade hur Latvijas däckslucka blev smashad en gång i tiden. Färden gick in i Essingefjärden och vidare in under Tranebergsbron.

Vi hade sällskap av ballongfarare som gled in över staden. Under tiden som besättningen tuggade i sig donuts diskuterades livligt huruvida vi skulle hissa segel eller inte.

Eftersom vi inte har någon officiell plats att torka seglen på, kan de mögla om det regnat på dem. Emelie frågade vad poängen var med att ha en segelbåt, men ingenstans att torka seglen? Vind och regn hör oftast ihop.

Under tiden närmade vi oss en liten regatta av jollar som tränade på Ulvsundasjön. På håll såg de ut som små båtbebisar, ”optimistjollrar”. Upplevelsen vissa av oss hade, var att vi hade en ”pessimistjolle” som bara gick för motor.

Vi enades då om att segla med förseglet i alla fall, men innan vi lyckats få upp det ordentligt så låg vi och guppade som ett rundningsmärke mitt bland alla jollarna. Pinsamt men deltagarna höll god min. En av småjolleseglarna som flöt förbi tyckte det skulle gå snabbare för oss om vi fällde upp det andra seglet också.

En liten skur fick Ulrika att finna på en fiffig lösning med ett paraply som däckslucka. Det förankrades med en paddel inne i hytten. ”Nöden är uppfinningarnas moder” heter det ju.

Det skulle också ringas och vinkas till olika bekanta som bodde utefter stränderna. Våra vänner Helena och Pecka kände igen oss från sin lägenhet på det att vi (förutom ”däcksluckan”) käckt fällt upp ytterligare ett medhavt paraply.

När det blev dags för hemfärd saknades vind, så motorn fick hjälpa till. Vi bestämde oss för att stanna till och ta ner seglet, men då la motorn av.
- Slut på bensin REDAN?!

Den var ju full när vi for och vi hade varken kört mycket eller långt? Per-Martin fyllde på med den sista skvätten från bensindunken och vi tuffade under spänning sakta men säkert hemåt.

Nu hade det hunnit bli riktigt mörkt, men som av en händelse hade Kent tidigare hittat en batterilampa i båten som gick att hänga upp. Den fäste vi i masten och med Herrens hjälp kom vi säkert hem.

Vi avslutade kvällen med fika i klubbhuset med tacksägelse till Gud för en härlig kväll och för att vi var i hamn. Även om det inte blev någon man över bord, så blev det ”kvinna under bord” när hon försökte värma fötterna på gasten mitt emot.

Seglet hade blivit fuktigt och därför tog Emelie hem det och torkade det i sitt rum, som tur nog var tillräckligt stort för denna ovanliga inredningsdetalj.

Humöret har varit på topp och Emelie, Per-Martin, Ulrika, Sara o Kent tackar för en underbar gemenskap i Herren Jesu Kristi namn!

Ett stort tack också till fotograferna för alla pangbilderna!

Text av Kent och Emelie